Om du hade en alkoholiserad pappa och mamma, en hjärnskada, fick stryk varje dag från tre års ålder och var den enda icke vita eleven i en skola i en liten amerikans håla där alla var rasister – tror du att din självbiografi hade blivit rolig? Det hade inte min blivit, som tur är så är det inte jag som har skrivit den här boken utan Sherman Alexie. I Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian får vi följa Shermans alterego Junior. Fast Junior har haft en uppväxt som skulle får Jan Guillous att likna en underbar dröm – så berättar han om sitt liv med stor humor och jag skrattade högt flera gånger. Inget ämne är för stort eller litet för att tas upp. Det är tragiskt och hemskt men framförallt roligt. En bok om att göra sin bästa vän till sin värsta fiende, en bok om att förlora sina nära, och en bok om att nästan förlora sig själv.
Jag brukar inte bry mig så mycket om vad som är sant och inte i självbiografiska romaner, men när jag läste att författaren själv fått problem med alkohol senare i livet grät jag nästan lika mycket som jag skrattade när jag läste boken.
Jag önskar att jag kunde ta mina egna motgångar här i livet med en fjärdedel så mycket humor som Sherman/Junior gör.
/Henrik
Etiketter Alkoliserade föräldrar, Död, Onani, Rasism, Sherman Alexie, uppväxtskildringar, vänskap
