Jag vet att det är många av mina gamla kompisar från tonåren som måste jubla nu när Pink Floyd har vunnit det prestigefyllda Polar Music Prize. För många av dem var Pink Floyd de stora hjältarna, trots att vi egentligen missade deras storhetstid med några generationer. Mig berörde musiken aldrig nämnvärt, jag var mer intresserad av Prince och Public Enemy på den tiden (och det är jag väl nu med, om sanningen skall fram). Pink Floyd kändes pretentiösa och gamla: stereotyp dinosaurierock helt enkelt.
Med tiden har jag fått en mer nyanserad bild. Gruppens första frontfigur Syd Barrett levde uppenbarligen upp till rockstjärnemyten med råge: hans förmåga att snickra ihop psykedelisk pop skall inte föraktas, samtidigt som han uppenbarligen var en missbrukande knäppskalle av rang. Efter hans snopna avtåg till tv-fåtöljen hemma hos mamma tog basisten Roger Waters och gitarristen David Gilmour över och Pink Floyd blev ett helt annat band. Det psykedeliska draget blev något nedputsat, man tog in hela orkestrar i arrangemangen och plötsligt blev Pink Floyd tidernas mest välproducerade band: ikoner för den progressiva rockmusik som härskade tills punken tog över. Roger Waters skrev texter om utanförskap, om George Orwells Animal Farm, om sina föräldrar och inte minst om Syd Barrett: Shine on you Crazy Diamond. Nu när jag tänker på det är det kanske just det som drar mig till Pink Floyd idag, det där episka och pretentiösa. De stora arrangemangen och poserna. Det som sedan blev så fult.
Låna från Botkyrka bibliotek:
/Tobias Willstedt
