Nu önskar jag verkligen att jag pluggat lite mer på spanskalektionerna för hundra år sedan. Om jag hade kunnat, hade jag läst den här boken på spanska. Den är pratig, pratig, pratig. Man kan riktigt höra den smattrande spanskan. Och man får ha tålamod några sidor i början (det skriver berättaren själv), för parenteserna duggar tätt, och det är lite svårt att hänga med i svängarna. Men det är värt besväret.
Författaren Graciela Montes bor i Buenos Aires i Argentina och det kan vara bra att veta så att man inte misstar sig och tror att boken utspelar sig i Florida, USA. Florida är i det här fallet namnet på den förort till Buenos Aires där huvudpersonerna bor. Här hör fattigdom och gängvåld till vardagen. För att fly undan den bistra verkligheten bygger fem vänner en egen hemlig, underjordisk värld som de gräver ut under köksgolvet hemma hos Ariadne, en värld de kallar Otroso. Och det är inte en liten grop i golvet vi pratar om, utan en enorm labyrint av gångar som verkar breda ut sig under större delen av Florida. Allt måste hållas hemligt, framförallt för områdets fruktade gäng, Stövlarna. Men till slut sker det oundvikliga, de blir förrådda. Då utbryter krig mellan Otroso och Stövlarna. Ingen lämnas oberörd, alla invånare tvingas ta ställning för eller emot Otroso.
Boken påminner en del om John Marsdens böcker om Ellie och hennes vänner som bildar en motståndsrörelse när Australien i en nära framtid blir invaderat av en fientlig armé, I morgon när kriget kom m fl. Men med den stora skillnaden att den här boken är från början skriven på spanska, och det märks verkligen. Och handen på hjärtat – när läste du senast en bok som inte var skriven på svenska eller översatt från engelska?
/Anna
Finns boken inne på biblioteket?
Etiketter gäng, svek, Sydamerika, vänskap
april 9, 2009 kl 10:03 f m |
Jag håller med om att det som verkligen skiljer Montes från Marsden och andra ungdomsförfattare är språket. Men jag tror inte det är så enkelt som att hon skriver på spanska även om det nog har sin roll i det hela. Det som jag tycker gör Montes så speciell är att hon inte underskattar sina läsare, kanske överskattar hon dem snarare, för som du påpekar är språket lika snårigt som labyrinten i Otroso. Det vindlar och snor sig och det är inte självklart vilken väg det skall ta förens man kommer fram till punkt. Språket sög in mig i läsningen från första meningen. Bitvis påminner det om språket i Lemony Snickets böcker om syskonen Baudelaire. Det är fullt av humor och värme även när det berättar om saker som skulle kunna vara ganska hemska. Otroso har också lite av den känslan av att vara en modärn skröna. Det finns också tycker jag likheter med böckerna om Mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Boken är inte heller bara en Ungdomsbok jag rekommenderar den varmt till vuxna läsare för vuxna fungerar dem som nästan ett skolexempel på styrkan i genren magisk realism och för mig nuddade den vid många av min barn och ungdoms drömmar och föreställningsvärld.